we're all innocent!

det ekar när man skriver på tangenterna. så tomt är det, förutom en säng tvärsöver rummet och en garderob tung utav bara helvete som inte går att flytta. kent trallar på lite försiktigt, annars tyst. några kvadratmeter har blivit målade, med färgen som mamma bara betalade och log för. jag förstår inte ens varför. hon kanske fattade att det var viktigt. för det är viktigt. jag älskar färgen som alla andra bara kommer hata. inte vitt, inte grått. något konstigt mittimellan. men det blir bra, det ska bli bra. det är ju här jag ska trivas och börja om och få en bra höst. sommaren har jag gett upp hoppet om redan. nu litar jag blint på att en bra höst ska lösa allt. dock så går inget av sig själv. blir livet vad man gör det till, så har vi nog ett problem.


                                                       
                                                                                                        fan.