we're all innocent!

inget har hänt i mitt tragiska liv. jag lyssnar på kent och slavar vidare i mitt rum. vad jag längtar till jag får stryka på färgen, över blommiga tapeter och kladd på väggarna med minnen som känns.  och ställa allt i ordning  och börja om. slippa tänka och bry sig. men vi bor ju i hedemora, och där kommer man inte undan. saker som att bryta kontakten med folk och sen ha det så går fan inte. vart man än vänder sig blir man påmind, eller tvingad att minnas. kanske så det går när alltför mångas viljor och känslor samlas på samma ställe. jag överväger att ta med mig ett tält och en amanda och flytta ut på landet resten av lovet. bara slippa allt ett tag.


att synas utan att verka ser enkelt ut på håll