i-landsproblematiken talar klarspråk:
påfrestande situation:
när man väntar på valfri förälder och fördriver sista kvarten
(som på något mystiskt vis alltid drygas ut till minst en halvtimme,
fast de sa "vi åker absoluuuuuuut senast om en kvart, var klar då. ÅH.")
innan avfärd med att se på mtv/ztv/vh1. det är musikvideor
och nedräkningar, man slötittar 'care, jag hinner aldrig se klart ändå.'
vi är på nummer 18.
jag har aldrig sett killen med the poodles-frillan förut, och jag bryr mig inte.
'ligger man på artonde plats blir man aldrig nån ny michael jackson ändå.'
så trillar minuterna iväg, och det närmer sig el grand finale och
plats nummer 1 och hela baletten.
'alla vill komma etta, vem kommer etta?!?!?'
det ligger prestige i att komma etta, vad det än gäller, JAG VILL VEEEETAAAA!?
klockan tickar, man bryr sig, om än motivilligt, valfri
förälder börjar plocka med nycklar och skor i hallen.
'plats nummer tre, MEN KOM IGEN NURÅÅÅÅÅ?!?!?' det är inte långt
till handsvetten nu och
man studsar snart i soffan. pulsen slår för fort för allt som skulle kallas normalt.
och så händer det:
låt på plats nummer två börjar spelas, och i hallen ljuder det
'NU ÅKER VI NU, NUUUU HANNA!'
man försöker, man bönar och ber om två minuter till. det är
som att försöka göra en överenskommelse med en betongmur,
klättra över taggtråd och jonglera vinglas samtidigt. hopplöst.
och man lommar ut till bilen, besegrad.
frustrationen är total.
jag fick aldrig, veta vem som vann.
Kommentarer
Postat av: katt
HAHAHAHHAHAHA LOVELY :D
nominerad till årets inlägg, helt klart ;)
PUSS
Postat av: hannte
haha, bara enkla vardagsbetraktelser från livet som barn till föräldrar utan någon som helst förståelse. :D
Trackback
