we're all innocent!

utsikten från mitt fönster ger en första parkett-plats över verkligheten, små gräsgröna fyrkanter omringade med häckar och staket. studsmattor, evighetsenoveringar, vita lakan på tork, jordgubbsland. det klassiska villakvarterat där husen ärvs i generationer och ingen på gatan delar egentligen mer än ett 'hej' vid brevlådan. storebror knuffar omkull lillasyster som gallskriker och påstår sedan att "hon bara ramlade, mamma!", irriterade röster genom ett fönster någon glömt att stänga, en hund knycker kanelbullar från trädgårdsbordet när ingen ser, den trogne maken suckar tungt över altanbygget som frugan prompt skulle ha för att "kunna ta vara på soltimmarna".

jo, här i trädgårdarna sker inget obemärkt. tittar man så ser man, att gräset aldrig kommer vara grönare på andra sidan. inte längre heller. det var ett fasligt gräsklippande på folk.