I guess, that's not longer the case
once upon a time (in america) hade jag faktiskt lite kondition. tillräckligt med ork och luft
i lungorna att galoppera runt som ett glatt föl nere på brunnsjöliden, i 90 minuter.
för en timme sen rusade jag från körskolan ner till stationen så fort den väldigt
grusiga trottoaren tilllät. (jag såg i huvudet hur jag skulle göra en störtdykning
och skrapa upp händer och knän, hahah barndomssmärtan. </3)
och fortfarande känns det som lungorna är vadderade med taggtråd på insidan,
och hjärtat härjar och bankar som om jag sprungit minst en femtiodubbel sträcka.
vad fan hände? :D
men det viktigaste var ju att jag hann pussa på peter, och det var ganska härligt
att springa där i vårsolen och vifta med håret. första 25 meterna iallafall. :]
nu ska jag ta på trashhhhh-kläder och hjälpa min handikappade mor med nerskurna äppelträd,
thailandläkarna misslyckades lite med hennes nyckelbensoperation där borta... :D
Kommentarer
Trackback
